Vad händer inom handikappolitiken i Finland?

Finlands handikappolitiska program (VAMPO) har varit i kraft mellan år 2010 – 2015. Ett avslutningsseminarium hölls 10.3 i Institutet för hälsa och välfärd THL i Helsingfors. Det var många som aktivt har följt med VAMPO och som samarbetade för arrangerande av seminariet. Förutom THL var det Social- och hälsovårdsministeriet, Riksomfattande handikapprådet (VANE), Handikappforum och även det nordiska samarbetsorganet Rådet för nordiskt samarbete om funktionshinder.

Salen i THL var fylld med människor som ville veta mer om vad som hänt under de 5 år som Handikappolitiska programmet varit i kraft. Man ville också veta lite mer om vad som är på kommande inom handikappolitiken.

VAMPO-programmet var omfattande, det hade hela 122 olika åtgärdsmål. Av dem har över 100 lyckats helt eller delvis. En stor del av målen var uppställda för att kunna anpassa Finlands lag och service så att FN-konventionen om funktionshindrades mänskliga rättigheter ska kunna ratificieras och träda i kraft. Det har inte ännu lyckats helt. Men man har kommit långt på vägen. Den bästa åtgärden var lagen om garantipension som trädde i kraft 2011, säger Stina Sjöblom, som var ansvarig på THL för VAMPO-programmets del. Hon skrev slutrapporten som presenterades på seminariet. Rapporten publicerades samma dag och kan hämtas från internet om man vill läsa (på finska). Slutrapporten kan man hämta via denna adress: (http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-3706-2)

Tillgänglighet och delaktighet var ett annat av de viktiga huvudmålen under VAMPO-arbetet. Under programperioden har man förstått att bara information och rekommendationer inte hjälper för att förändra till exempel byggnader och miljö ska vara tillgängligt. Det krävs lag och bestämmelser som styr hur man planerar och bygger. Det är också viktigt med bestämmelser för att förbättra tjänster och information som fungerar för alla.

För teckenspråkiga kan det vara viktigt att kommunen vet om hurdana behov döva behöver av teckenspråk i olika situationer, och när det är ”bra service”. I kommunerna kan man vara oroliga för hur till exempel FN-konventionen om funktionshindrades mänskliga rättigheter ska kunna bli konkreta och omsättas i praktiken på den lokala kommunens nivå. Det är inte alltid lätt att förstå säger personer som är aktiva i kommunala handikappråd och i olika handikapporganisationer. Det viktiga är att både organisationer och tjänstemän diskuterar tillsammans och kan arbeta för rätt sorts mätningar av kvalitet och service som fungerar bra för de personer som använder den. Susanna Söderlund bor i Sjundeå och är ordförande för handikapprådet där. Hon tycker det är svårt att få tillräckligt många representanter för olika handikapp att vara aktiva i politiken, kommunen är så liten. Hon menar att kunskap om olika behov och förståelse är viktigt för beslutsfattare. Döva kan gärna berätta om sig själva och vad de behöver för service för att få bra delaktighet, säger Susanna Söderlund.